12/11
15:00

Krönika: Slut upp i rödvita led idag

Tänk vad hemskt om vi alltid vann. Tänk att stå uttråkad vid sin blinkande bricka på nöjesfältet och gäspande se lyckohjulet hacka sig fram över siffrorna med sitt lilla svärd. Vårt nummer vinner alltid. Till sist har vi ingenstans att ställa alla vunna mjukisdjur och överdimensionerade godispåsar.

När vi älskar så älskar vi passionerat. Ett annat ord för passion är lidelse. Att lida handlar som bekant ganska lite om salig eufori. Det är ingen som fått ett löfte att kärleken till vår klubb, till vårt lag, till bygden och klubbmärket skulle vara en aldrig sinande källa till glädje.

En passion är förödande i sin brutala och omutbara intensitet. Du kan inte välja, eller välja bort, den här kärleken. Den är på din hud, i ditt blod, den är en hinna över dina ögon så fort du öppnar ögonen på morgonen. Den visar bilder för din inre blick när du sluter dina ögon på kvällen. Passionen är vem du är.

Supportrarna är en bro mellan lag och bygd. Om Degerfors är ett land (både i plats men också som ett ursprung) är spelarna detta lands ambassadörer. Ni behöver varandra. Ett land utan passionerade medborgare faller ihop, tappar alla grepp, sjunker till botten.
Där blir det ett Atlantis, ett sjunket land från länge sedan där det iskalla vattnet rusar ut och in genom svarta salar…

Men Degerfors är inget sjunket land. Det har dragit upp svarta stormbyar över lagets prestationer så här långt men just nu är tiden för uppslutning och solidaritet. Just nu är tiden för att på plats visa spelarna, klubben, laget och därmed också er själva, att passionen runt och för Degerfors handlar om att visa sitt stöd också, och kanske allra helst, i motgång.

Låt ösregnet falla. Passionen släcks inte. Låt motgångarna komma. Den tydliga blicken viker inte ner. Låt experterna ösa kritik över allt laget gör. Den passionerade medborgaren går ändå på nästa match.

Jag satt för det mesta och skrev dikter på baksidan av servetter under hela min gymnasietid men jag minns klart och tydligt en mening som vår lärare i svenska kastade ut vid ett tillfälle, strax före min student, en fras som jag återvänt till många gånger genom livet: ”Älska mig mest när jag förtjänar det minst för då behöver jag det allra mest.”

Klubben förtjänar alltid vår kärlek och vårt stöd. Men aldrig så mycket som i tuffa tider. Det är inte bara laget, spelarna, ledarna som lider vid motgång. Vi är samma kropp. Också supportrarna lider. Men när vi sluter upp till en match efter fem raka förluster blir vår belöning dubbel. Vi ger styrka och hopp och till laget och när vi gör det, skänker vi styrka och hopp till oss själva. När vi vinner och förlorar tillsammans kan vi läka.

Det finns inget vi och dem i Degerfors.

Det finns bara vi.

Slut upp i rödvita led idag. Tillsammans.

/Marcus Birro

Dela

Degerfors IF
Kontakt
Måndag – torsdag 8:00 – 16:00
Fredag 8:00 – 12:00
Webbpartner
Copyright © 2024 Degerfors IF