Krönika: Lilla bruket med det stora hjärtat

Det är när vi åker förbi Järnverket i Degerfors som jag förstår hur fel jag haft. Jag har försökt skapa mig en bild över en ort som saknar ett naturligt centrum. Var finns gågatan? Den trötta gallerian? Var finns torget med taffligt lagd kullersten? Var möts människor? 

Varje mindre ort har sin givna dramaturgi tänker jag. Det ser likadant ut överallt; det gråtfärdiga kommunhuset med sin snedvridna staty från sjuttiotalet. Rulltrappan upp till bricklunchen. Bänkarna vid busstationen. Fontänen som aldrig fungerar. Samma butiker bakom smutsiga skyltfönster. Men Degerfors är inte som andra orter.

Det är när vi långsamt rullar förbi järnverket som jag äntligen förstår att det förflutna och framtiden möts i hjärtat hos de människor som bor här. Och att bygden högaktningsfullt skiter i trötta föreställningar som amatörer som undertecknad skulle kunna ha om den. Här finns egentligen bara två kilar som håller kvar resten av samhället; järnverket och fotbollen. 

Fast det är inte heller sant.
Det är KÄRLEKEN till Degerfors IF som håller samman den här orten. Det existerar inga trösklar mellan spelarna i laget och människorna i byn.  Så när spelarna, efter 23 eviga år, tar klivet upp i Allsvenskan är det också hela bygden och varenda människa i den, som tar det klivet med dem. Den resan handlar lika mycket om värdighet och människovärde som den handlar om fotboll. Allt detta blir vackert genomlyst och beskrivet i Sveriges Televisions nya dramaserie ”Här kommer Degen” som har premiär idag.

En sak som blir varsamt tydlig tidigt in i tv-serien är med vilken obändig livskraft som Stora Valla sjuder av liv. Det är som arenan med tillhörande klubbhus är ett stort rödvitt hjärta. Laget och bruket. Bruket och laget. Man kan inte skilja de åt, varsin kammare av blod och liv som slår sina slag dag som natt.

Vi lever i en värld där de rika och mäktiga dikterar villkoren. Vi lever i en värld där vi andra alltid hamnar på golvet och storögt ägnar en rätt oanständigt stor del av våra liv åt att både se och imponeras av den där stora världen. Men ibland händer det att blicken vrids, att allting byter fokus, att allting skiftar. Då är det den lilla världen som dikterar villkoren. Med SVT:s serie är det exakt detta som sker. I decennier har Degerfors varit utsatt för den stora världens nyfikna blickar och resonemang. Det som skiljer den här gången är att SVT faktiskt hängde med i ett helt år. Det som skiljer den här gången är att människorna själva får berätta och visa sin verklighet och att de inte bara blir statister, exempel i utomståendes resonemang och beskrivningar. Man kan inte förstå ett hjärta som Degerfors om man inte stannar där en tid.

I det första avsnittet får vi följa Degerfors sista dramatiska match i Superettan, firandet av den allsvenska återkomsten och sedan förberedelserna inför den allsvenska premiären. I särklass starkast är det närgångna men hela tiden värdiga porträttet av tränare Andreas Holmbergs sjukdom och tillfrisknande. Det är sällan jag gråter framför teven men Holmbergs fullständigt banbrytande öppenhet och livskraft traskar obemärkt förbi alla mina försvar. Ur ett rent mänskligt perspektiv stod Andreas Holmberg för något av det största alla kategorier 2021. Halvvägs in i första delen pratar ordförande Fredrik Rakar om hur de försöker hinna bli klar med Stora Valla inför den allsvenska premiären. Han säger: ”Det är en styrelseledamot som bygger logerna för oss och hon där borta som bär och hjälper till är hans fru. Det är vackert på något sätt.”

Vi lever i en tid där tron på under och mirakel inte är särskilt stark. Ändå har vi dessa under och mirakel omkring oss hela tiden. Som att en fotbollsklubb som ligger i en ort folk inte ens kan sätta ut på en karta, med några få tusen invånare och en omsättning på 20 miljoner kronor (Malmö FF omsätter ca 251 miljoner), kan ha ett allsvenskt fotbollslag. 
Det ska helt enkelt inte vara möjligt. Men det är möjligt.

När människor fäster en storslagen dröm i sina hjärtan och sedan kommer samman för att förverkliga den drömmen, det är då mirakel sker.
Allt detta skildras noga och med en kärleksfull blick i den nya teveserien. Det är äntligen dags för bruket att berätta sin historia. Det har blivit dags att ringa i den stora rödvita klockan av järn och kalla den stora världen där ute samman. Nu ska Sverige komma till oss, istället för tvärtom. Nu är tiden kommen för den stora, stressade världen där ute, som alltid haft väldigt enkelt diktera villkoren, att sitta tysta med händerna i knäet. Nu har det blivit plats på scen för den lilla världen med det stora hjärtat att i åtta avsnitt berätta sin egen sanning, beskriva sin egen verklighet. Det är Järnverket som bildar kuliss åt skådespelet. Men det är som alltid människorna, och fotbollen, som är de verkliga stjärnorna.

Marcus Birro