Krönika: En rödvit-hemkomst

Vi har alla både den stora och den lilla världen i oss.

Jag var i Rom förra helgen. Det är onekligen den stora världen. Men det är också den lilla. Man har sitt kvarter, sina slipade kullerstenar, sitt lilla torg, sitt café där man dricker sitt morgonkaffe vid bardisken och där den lite sömniga kyparen vill höra hur läget är i Sverige eftersom han hade ”en flickvän från Vetlanda där en gång.”

Rom är mer än en stad, tänker jag när jag går min promenad genom staden. Rom är en harmoni, ett tillstånd, en symfoni där varje ton träffar rätt.

Några av mina allra mest intensiva och verkliga kärleksrelationer har varit med städer. Jag är född och uppvuxen i Göteborg men det förhållandet kraschade när jag var drygt tjugo. Jag ville få staden att älska mig men Göteborg hade viktigare saker för sig. Så jag bröt upp. 

Jag svängde upp de allra sista krogdörrarna och lämnade allting. Den 1 januari 2004 packade jag mina begränsade tillhörigheter i en blå Ikea-kasse och flyttade till Norrköping. Det var den stad i Sverige som varit hyggligast mot mig. Givetvis handlar det om att jag sänkt garden och tillät mig själv att bli vänligt bemött.

Jag kan inte tippa en enda centimeter av tillvaron åt mitt håll. Men jag kan anstränga mig för att vara en värdig medmänniska i varje givet läge. Jag äger varje ögonblick rätten att vägra bli bitter.

Stockholm är en kvinna som hela tiden vänder bort sitt ansikte. Det är en vacker stad och jag har bott här i över tio år nu. Men jag kan inte stava till hennes ansikte. Det är som att dansa vals och hela tiden se profilen på sin partner. Man älskar att dansa med henne men man inser också att man är utbytbar.

Jag älskar städer som Turin och Venedig. Tänk att människor valde att bygga palats av guld på pålar i sumpmark och på vatten. När man glider genom Venedig i en gondol en natt så blir man ödmjuk inför det storslagna i att vara människa.

Degerfors ordförande Fredrik Rakar har berättat att han valde Degerfors att leva i utifrån rent strikta beräkningar. Fredrik har rest mycket och bott på många ställen i världen. När han ville stadga sig en aning så kom han till slutsatsen att Degerfors, en liten ort han inte hade någon tidigare koppling till, kryssade i varenda liten box han haft på sitt papper.

Jag högaktar det där. Det ställer alla trötta föreställningar om landsorter på skam. Det är inte långt TILL Degerfors om man har ryggen mot Stora Valla. 

Det finns en okonstlad närhet mellan människor i Degerfors. Jag har blivit sedd på som en medmänniska av varenda person jag mött. Alla har sett mina förtjänster. Alla har varit uppmuntrande; alltifrån folket inne på Bosna, på bensinmacken, inne på Degerfors IF:s kontor, på gatan, i mataffären.

Jag vet inte om någon kanske vetat vem jag är, det är helt oväsentligt. Människor är varma och vänliga eftersom de knäckt en av livets svåraste koder. När jag möter mina medmänniskor med respekt får jag respekt tillbaka. Inte bara från de jag möter utan också från mig själv. Varje människa jag träffat i Degerfors har varit ambassadörer för sin bygd. 

I musikerkretsar brukar man snacka om ”den svåra andraplattan.” Det är enklare att få en hit med sin fösta skiva än det är att följa upp framgången med den andra. Där är Degerfors IF nu.

Samtidigt har stora delar av orkestern försvunnit. Musiken kommer låta annorlunda i år men jag tror framförallt att tränarduon Holmberg/Solberg lärt sig oändligt mycket under sitt första år i Allsvenskan. Nu vet man vad som krävs för att göra resultat i Allsvenskan och det som krävs är att man kan spela och vinna poäng på fler än ett sätt. 

Jag gick ut och tog en promenad i Degerfors en sen kväll nyligen. Jag hade ingen särskild plan med min vandring mer än att jag ville komma ut och se mig omkring. Det mesta var stängt och ur fönstren strömmade hemtrevligt ljus. En och annan flanör strök förbi på gatan. Den här gången svängde jag inte av mot Stora Valla utan fortsatte bort förbi Bosna och vidare mot rondellen.

Jag hamnade i ett samtal med en man som stod och väntade på sin dotter som var på fotbollsträning. Vi talade om orten Degerfors, om Stockholm, om att få syn på sig själv.

– Du verkar trivas här, sade mannen.

– Det gör jag verkligen. Hur vet du det?

– Jag vet vem du är och du brukar alltid se så längtande ut på bild, som om du ville någon annanstans. Nu ser du ut som om du kommit hem.

Han skrattade till.

– Låter det lite högtravande?

– Nej, log jag, det låter sant.

Hans dotter kom gående mot honom och jag tackade honom för samtalet. Jag tänkte att Degerfors blivit en ort, ett tillstånd, en symfoni för mig också. På hotellet sedan hängde jag upp kavajen på en galge och vek ihop Degerfors-hoodien jag köpt av Ida på Leva Livet.

Jag gick in för att skölja av mig och borsta tänderna och utan att jag egentligen ville det fastnade blicken på spegeln en kort sekund. Men trots att den var kort hann jag se att jag log med hela ansiktet.

Hemkomst kan se väldigt olika ut. Den kan handla om så många olika saker, spelas i så många olika tonarter.

Samma sak med den svåra andra skivan. Den kommer säkert låta på ett helt annat sätt än den förra. Men den kommer vara precis lika bra, kanske ännu lite bättre.

Sedan somnade jag medan gryningen sköt undan nattens tunga dörr med sitt ljus och sitt hopp. Det är innerligt rött och gnistrande vitt det där hoppet.

Marcus Birro