Internmatchen – Nicklas Maripuus väg tillbaka till livet

En uppskattad lagkamrat, ett hyllat nyförvärv. Men plötsligt var han bara borta. För första gången pratar Nicklas Maripuu öppet om säsongen som försvann in i mörkret.

En vårkväll i april ska Nicklas Maripuu starta på mittfältet i Degerfors Idrottsförenings första allsvenska match sedan 1997, men när spelarbussen lämnar Stora Valla för att ta laget till nationalarenan i Solna finns nyförvärvet från Akropolis inte med. Han är sjuk, säger han. Ont i huvudet. Kanske lite illamående också.

Rödvitt gör en ganska platt premiärinsats och förlorar mot AIK, men dagen därpå får tränarduon Tobias Solberg och Andreas Holmberg större problem att fundera över. Under sina första månader i nya klubben har 29-årige Maripuu stått för en i långa stunder fenomenal försäsong och till och med vikarierat som lagkapten. Nu ber han om ett möte med tränarna.

– Jag var inte sjuk igår, berättar Nicklas för dem och fortsätter sedan:

– Jag mår piss. Jag mår psykiskt dåligt.

Nicklas Maripuu föddes 1992 och utmärkte sig tidigt inom idrotten. Alltid bland de bästa i sin årskull. Som tonåring kombinerade han fotbollsspelande i superettan med guldkantat innebandylir i SSL. Och i skolan gick det också jättebra. Nicklas mår dåligt, visst. Men det försöker han att inte tänka på så mycket. Det är jobbigt hemma, visst. Men kolla vad bra han är på sport.

En stor del av min självkänsla satt redan från tidig ålder i vad jag presterade som fotbollsspelare. Mitt liv har blivit så smalt, säger Maripuu.

Som ung blev han uppflyttad till AIK:s a-lag men upplevde sedan hur karriären kändes som en konstant sluttning. Han mådde dåligt, visst. Men en lyckad utlåning till GIF Sundsvall skulle säkert ändra på ett och annat. Han hade haft det jobbigt hemma, visst. Men fatta hur en bra säsong i NASL-klubben från Jacksonville skulle få MLS-scouterna att dregla över namnet Maripuu. Han mådde dåligt, visst. Men om han bara blev bra, alltså tillräckligt bra, på fotboll skulle allt det onda gå över. Visst?

– Jag har varit så dålig på att hantera känslor och jag har inte bearbetat saker. Jag har bara kört på. Fotbollen är en sak. Mycket självkänsla har suttit i fotbollen och den har gått nedåt, men sedan händer också livet vid sidan av. Där har jag varit urusel på att ta hand om mig själv.

– Jag gjorde några intervjuer under försäsongen och pratade om hur jag mådde mycket bättre, men det var liksom bara en fasad. Redan då hade en hel del satts i gång inom mig. Expressen gjorde en intervju som blev hyfsat uppmärksammad. Jag hoppades nog att jag hade lagt mycket bakom mig där och då, under försäsongen och när jag gjorde den intervjun, men idag fattar jag att jag inte hade kommit någonstans. Jag hade inte bearbetat någonting, inte gjort någon självrannsakan eller kommit till de här insikterna som jag sitter med idag.

Det kan verka ironiskt att den stora kraschen kom – inte bara när Nicklas Maripuu slutligen lyckades med sin fotboll – utan också på grund av att Nicklas Maripuu slutligen lyckades med sin fotboll. Men någonstans insåg 29-åringen att han desperat jagat lösningen på fel problem.

– Jag var supermotiverad och kom in jättebra i Degerfors och i laget. Jag fick vara kapten i någon match. Fotbollsmässigt kändes det jättebra, men jag hade liksom gått och väntat på att Degerfors och allsvenskan lite skulle vara räddningen för mig som människa. När jag väl var där blev det: ”Jag mår ju fortfarande inte… Var det här allt?” Att komma till allsvenskan fixade inte mig som människa. Det fixade inte mig inombords.

– Det var som en tryckkokare som till slut bara kokade över. Tyvärr hände det i Degerfors. Det gick inte längre.

Det tog dock ett tag för Nicklas Maripuu att göra den analysen. Under veckorna som följde premiären slogs han med sig själv för att så fort som möjligt stå på en fotbollsplan igen. Holmberg och Solberg gav honom helt ledigt över omgång två och försökte sedan, i lugn takt, fasa in honom i spel genom kortare inhopp. Det var i matcherna mot IFK Göteborg, Mjällby och Djurgården som Maripuu gjorde sina hittills enda allsvenska minuter för Rödvitt.

– Det kändes okej till en början. Komma tillbaka, träna. Men innerst inne kände jag att det inte skulle fungera. Jag mådde ju inte bra. Alltså, jag satt på bänken och från att andra halvlek startade räknade jag minuterna. För jag ville att klockan skulle gå – fort – så att jag skulle få så lite tid på planen som möjligt ifall jag skulle hoppa in. Det var så här: ”Nu är det 20 minuter kvar, skönt. 20 minuter klarar jag av.” När man sprang och värmde upp: ”Nu gick det fem minuter till. Nu är det en kvart kvar, fan vad skönt! En kvart klarar jag lätt av.” Jag fortsatte pusha mig själv till att ta mig tillbaka och spela, men jag ville ju inte spela. Jag hoppade in i de matcherna. Jag skötte det liksom. Jag var där, men ändå inte riktigt där.

Bara några dagar efter Victor Edvardsens galna långskott och succésegern hemma mot Djurgården väntade ett bortamöte med IFK Norrköping. Med facit i hand låter det kanske svårbegripligt att Nicklas Maripuu faktiskt var tänkt att starta den matchen för Degerfors, men vid det laget arbetade man fortfarande utifrån tesen att mittfältaren led av enbart prestationsångest. Maripuu har vördnad i rösten när han beskriver hur Andreas Holmberg, som under våren själv förde en kamp mot cancern, verkade vara beredd att gå precis hur långt som helst för att hans spelare skulle våga.

– Vi hade en konstant dialog veckan innan Norrköpingsmatchen. Jag ville ge det en sista chans och det kändes bra på träningarna. Jag intalade mig själv att ”nu kör vi, nu får det bära eller brista.”

Men på den matchförberedande träningen började Nicklas hjärna gå på högvarv.

– Jag var så instabil mentalt och rädslan för att göra bort mig kom tillbaka. Det var samma rädsla som inför premiären. Vi tränade elva mot elva. Startelvan mot de som inte skulle starta. Jag tappade bollen två eller tre gånger så att vi fick omställningar emot oss. Jag var bara inte där. Det räckte med ett bolltapp för att allt skulle börja spinna. Träningen kändes skit. Ingenting stämde.

Han fortsätter:

– Jag ringde Andreas Holmberg efter träningen och sa: ”Jag vet inte. Det är inte rätt mot laget. Spela någon annan.” Han sa åt mig att sova på saken. Att vi kunde ta beslutet på matchdagen. Han sa i stort sett att jag kunde värma upp och om jag kände att det inte fungerade kunde jag fejka att jag dragit baksidan och så skulle de låta en annan spelare starta. Han sa att jag kunde starta matchen och om jag efter två minuter kände att det inte gick skulle jag bara lägga mig på planen och fejka skada. Vi snackar ändå allsvenskan här. Han ville bara att jag skulle starta matchen och gav mig sedan varenda möjlig utväg.

Du skulle få se att det var okej att misslyckas?

– Ja, typ. Men det var så mycket mer i mig själv som människa och i livet utanför planen som inte stämde. Han fattade det efteråt.

När spelarbussen rullade mot Norrköping fanns Nicklas Maripuu inte med.

Senhösten 2021 går en rödhårig kille med snett leende omkring i bollhallen i Degerfors. Han kramar lagkamrater och småpratar med klubbpersonal. Det är första gången Nicklas Maripuu syns runt föreningen sedan våren. Han har diagnostiserats med lätt depression, börjat ta antidepressiva tabletter och träffar regelbundet en psykolog. Under sommaren var livet så mörkt att han inte kunde prata med andra än den absolut närmaste familjen och vänkretsen, men sakta började saker vändas rätt igen. Han ser inte att det finns en punkt, en dag eller en händelse som fick det att vända. Snarare är det ett arbete med sig själv, ett work in progress, som börjar ge effekt. Känslor som sedan länge sopats under mattan men som han fått hjälp att dra fram igen och bearbeta. Han är inte färdig, inte på något sätt. Men han är på väg åt rätt håll.

Jag minns att du stod civilklädd där i bollhallen, hade på dig sneakers och nästan var lite fascinerad över att du rörde en fotboll.

– Haha, ja jag hade inte rört en boll sedan… jag kommer till och med ihåg det enda tillfället. Vi tog en promenad vid min flickväns landställe utanför Norrtälje. Vi gick förbi en tomt där det stod två mål och låg en fotboll. Jag kickade bollen fem gånger och sköt mot ett av målen. Det var enda gången jag hade rört en fotboll sedan sista träningen inför Norrköpingsmatchen.

Ser du fortfarande dig själv som fotbollsspelare?

Ja, jag vill fortfarande spela fotboll men för mig kan det inte bara vara fotboll längre, vilket det har varit i 29 år. Jag måste fortsätta jobba med mig själv som människa och hitta en annan väg vid sidan av fotbollen. Det hoppas jag att jag kan göra. Jag kommer börja studera och försöka hitta en annan väg och utforska andra delar av mig själv än vad jag har gjort hittills.

Känner du som elitfotbollsspelare att det skulle kunna slå tillbaka negativt mot en om man är öppen med att man mått psykiskt dåligt?

– Det är en av många anledningar till att mitt skal har varit så tjockt, att min vilja till öppenhet inte har funnits där. En del har absolut handlat om att ”jag kan inte vara öppen med att jag mår dåligt för då kommer tränare se mig som svag och då kommer jag förlora min plats i laget.” Eller: ”de kommer tänka att Nicklas inte pallar för trycket.” Det har jag absolut känt av. Idag bryr jag mig inte, men det är fortfarande ganska nytt för mig att sitta så här och prata om det. Det har funnits en rädsla över att det ska få konsekvenser för min fotboll på något sätt. ”Fan nu visar jag mig svag”. Men det är så sjukt. Att visa dig sårbar är det modigaste och starkaste du kan göra. Och här vill jag också få sagt hur unik Degerfors Idrottsförening är. I hur tränarna är, men också hela klubben. Värmen och kärleken som finns där. Hur de har hanterat mig under det här året. Hur fint det är. Hur Andreas gav mig varenda möjlig utväg för att våga misslyckas på allsvensk nivå. De har gett mig all tid i världen att börja må bra igen.

Nicklas Maripuu fortsätter:

– Jag har aldrig tidigare varit i en klubb där du på det här sättet verkligen sätter människan, snarare än fotbollsspelaren, först. Det är en prestationsvärld. Det är business och resultat, och det är lätt att man hamnar i motsatsen, men i Degerfors är det liksom människan först. Sedan är det fotbollen. Det är fina värderingar. Jag har behövt distans för att få utrymme att bearbeta saker och jobba med mig själv, jag har behövt den pausen. Därför har jag inte alltid orkat svara när till exempel supportrar hört av sig och skrivit fina saker och värmande ord. Att de hoppas att jag mår bra och vill se mig tillbaka i Degerfors. Jag känner så mycket kärlek både till klubben och till hela orten. Det får du gärna skriva: Jag har verkligen ett nytt favoritlag i Sverige.

Text och foto: Victor Lundmark

Mår du dåligt eller känner du någon som mår dåligt? Det finns alltid hjälp att få. Via vår samarbetspartner Suicide Zero hittar du kontaktuppgifter till en mängd organisationer som finns till för att hjälpa dig.

Scroll to Top