DIF vidare i cupen

Efter 3 – 1 mot J-Södra, väntar Kalmar FF den 28 juni på Fredrikskans.

MOSKVA. Medan regnet öste ner, över vinnare och förlorare, var ett öde större än alla andra. John Terry mätte upp avståndet, mellan allt han någonsin drömt om och avgrunden.

Det var en grästuva stort.

John Terry halkade när han skulle sparka hem guldet till Chelsea.

Efter matchen stöttades en gråtande Terry av lagkamraterna.

- John är Mr. Chelsea. Ingen ville vinna mer än honom, men han kommer tillbaka, säger Frank Lampard.

Det säger verkligen en hel del.
Jag sitter här, med så många stora vinnare framför mig. Sir Alex kramar Sir Bobby, Rio Ferdinand delar bucklan med Ryan Giggs, Cristiano Ronaldo har plötsligt vunnit allt.

Och mitt i ösregnet är det ett par blöta kinder vi tittar på.

Terry är Chelseas hjärta och kapten

John Terry har spelat i Chelsea i tretton år, han fanns där när pengarna var borta och han fanns där när oljemiljarderna rullade in. John Terry är Chelseas hjärta och kapten, och i går spelade han 120 minuter genom regn, kramp och en obegriplig kamp.

Terry var bra. Chelsea var väldigt bra. Inte från början, när de blödde på sin högerkant och knappt fick låna bollen av Ronaldo, Rooney, Tevez. Men sedan, när Lampard fått avsluta första halvlek med ett mål som kom till av en slump men inte var ett slumpmål, vred de på matchen.

Joe Cole, han som länge fick höra att han var en lyxspelare, tog ett enormt defensivt ansvar för att hjälpa Essien. Den gigantiske lille Makelele tog resten av ansvaret, och plötsligt kunde Essien spela anfallsfotboll i stället för att vara livrädd för Ronaldo.

De utspelade kunde spela ut.

Ballack och Lampard tog ett järngrepp om mittfältet, United började missa enkla passningar, Chelsea droppade in inlägg bakom mittbackarna och fick press, tryck, kraft.

Bättre än någon trott

Det var en imponerande uppvisning, moral och kunnande. Från den blå curvan rullade ”Carefree…” in som om fansen menade det, och vi fick en match som var bättre än någon trott.

Känner ni till den där patetiska scenen i Notting Hill? När Julia Roberts förklarar att hon, trots att hon är en miljonär och superstjärna, också ”bara är en flicka, som står inför en pojke, och ber honom älska henne”. I går såg vi en match, vi hade alla läst att den handlade om miljarder och miljardärer, om ryska och amerikanska ägare, om en modern och hyperkapitalistisk fotboll.

Och till slut blev det, trots allt, bara en fantastisk final som innehöll allt som är vackert med sporten fotboll.

Kunskap, känsla, kvalité, drama, mänsklighet, styrka, svaghet. Allt.

Kylan svepte in över Luzjniki och tog regnet med sig, det blev sådär tyst som det kan bli när fans mår för dåligt för att komma ihåg att sjunga.

Makelele armbågade Hargreaves, Evra armbågade Joe Cole, Didier Drogba skämde ut sig som en stor, bortskämd bebis och tog ett rött kort i stället för att stå upp, som en ledare, och ta en straff.

John Terry stod upp.

Fullborda en dröm

Han såg Drogba skjuta i stolpen och Lampard pricka ribbans nederkant. Han såg en match som Chelsea kunde vunnit, kanske till och med borde vunnit, men till slut lämnade hans lag oss mest med fina bilder.

Jag kommer alltid att minnas hur Frank Lampard firade sitt mål med att peka upp mot mamma Pat i himlen. Jag kommer att vårda minnet av hur Lampard och Hargreaves hjälpte varandra att stretcha bort krampen i förlängningen.

Och jag kommer aldrig att glömma John Terrys ögon när han hade chansen att fullborda en dröm.

4-4, sista straffen, världens största klubbmatch. Elva meter till målet. Bara han och Edwin van der Sar. Regnet som rinner i pannan. Och gräset, det nylagda gräset som matchen igenom släppt under fötterna.

John George Terry rättade till sin armbindel, tog sats – och halkade.

Han tappade fotfästet, som David Beckham i Portugal, bollen for åt helvete och luften pyste ur Chelsea. Efteråt, när Edwin van der Sar räddat Anelkas straff och Uniteds spelare dansade samba, försökte alla trösta en otröstlig kapten.

En timma senare, mitt i natten, sitter jag i en tät, kvav press-sal och lyssnar när Avram Grant försöker säga rätt saker:

- John Terry är en stor spelare och en stor kapten, säger han.

Som om det skulle betyda något nu.